Stora Lundskullen är den plats med största samlingen järnålderslämningar i Södra Härene. Den sydliga slutningen är täckt av gravhögar, 22 stycken och det finns dessutom ett 40-tal bautastenar samt två domarringar på kullen och troligen har människor begravts här under hela järnåldern. Stora Lundskullen är en av Västergötlands största gravplatser från forntiden.
På Fötene Nordgårds skogsmark, nuvarande Björkelund, kan man finna minst 10 gravhögar och många lösa föremål. Detta kan tyda på att här legat en boplats.
Under järnåldern förändrades samhället; klimatet blev kallare, det blev fler människor och därmed fler munnar att mätta och utsugna betesmarker. Man flyttade nu ihop i större byar och Lundskullen var antagligen en bys gravplats genom flera generationer. Åkrar och ängar hägnades in och man började stalla in boskapen på vintern och tog tillvara på gödseln. Tidigare hade boskapen strövat fritt.
Det finns många fasta fornlämningar i Södra Härene från denna tidsepok, särskilt på Sättebergskullen, en skogsklädd höjd som sträcker sig mellan Härene Nordgården och Mellomgården.
På kullens krön ligger tre ättehögar i rad vilka sannolikt härstammar från bronsåldern. Där Sättebergskullen slutar med ett brant berg vid Mellomgården är den översållad med fotsulor och älvkvarnar (skålgropar). Älvkvarnarna är över 300 i antalet och därmed den största förekomsten i Västergötland, och fotsulorna 54, varav 32 är parvis. Inte långt ifrån kullen på Nordgårdens ägor finns ett altarlikt stenblock med 11 älvkvarnar.
Älvkvarnarna förekommer ofta i anslutning till hällristningar från bronsåldern och är svårtolkade fornlämningar. De är runda gropar som huggits ut i sten och på senare tid har de använts för att offra till älvor vid sjukdom, därav namnet.
Det finns fyra hällkistor i socknen, en vid Ingemarstorp, två på Stora Lundskullen och en på Jättakullen, mittemot kyrkan på andra sidan E20. Alla är från yngre stenålderns slut och därmed de äldsta fornlämningarna. Tiden omkring 1800-1500 f.Kr brukar kallas för ”hällkisttiden”. Man vet att det funnits åtminstone en hällkista till som skall ha legat ett 50-tal meter nordväst om bron vid Kivenäbbsbäcken. Den grävdes ut 1950 innan den hann förstöras helt på grund av grustäkt.
Om man går ner i min [Magdalenas] mormor och morfars – Ingrid och Samuel Hermansson – jordkällare kan man se att taket består utav stora flata stenblock. Man tror dessa är tagna från en hällkista för länge sedan när källaren byggdes och den skall ha legat där det nu är en grushåla vid gården.
Av dem som är bevarade är den vid Ingermarstorp värst åtgången, de på Stora Lundskullen är lite bättre bevarade och av ovanligt stora mått. Den ena är 10.4 meter lång och 2.4 meter bred, den andra något mindre med ca 9 längd. Rekordet har den på Jättakullen, som är den största i hela Norden och mäter på längden 14 meter och på bredden 2.6-3 meter. Det är inte konstigt att den kallas Jättakullen med tanke på de enorma stenblock hällkistan är byggd av. Den är också den bäst bevarade i socknen, antas ha haft tre rum och har två takhällar i behåll, den ena med fyra älvkvarnar som dateras till bronsåldern. Hällkistan ligger högt belägen så att den syns vida omkring, den byggdes så för att ära de döda.
Hällkistan på Jättakullen
Hällkistorna berättar att det funnits människor här på den tiden, men arkeologerna har inte hittat några rester av boplatser i trakten. Man vet att mäniskorna under denna period flyttade in i de djupa skogarna, där de röjde mark åt sig och sina boskap och på så vis blev landskapet allt öppnare. Man tror att människorna här bodde på ensamma gårdar långt ifrån varandra. Man kan genom att studera deras gravar få veta lite om deras tro och gemenskap. Jättekullens hällkista har inte blivit undersökt men som nämnts tidigare har en annan hällkista i socknen det. De trodde till exempel på liv efter döden, eftersom de hade saker med sig i graven.
När man 1950 grävde ut hällkistan i Ingemarstorp fann man mycket intressant; bland annat 16 flinta dolkar, smycken i form av skifferhängen och pil- och sputspetsar. En av pilspetsarna var hela 17,5 cm lång och gjord av skiffer, vilket är ett ovanligt material på spetsar hittade i hällkistor. Man lyckades också fastställa 40 stycken lerkärl av en mängd skärvor. Dessa var fyllda med mat vid begravningen som den döde skulle ha med sig till dödsriket, precis som vapnen och smyckena. Man påträffade både brända och obrända skelett från minst sex personer, vilket visar på att denna hällkista använts som gravplats länge under yngre stenåldern, kanske också en bit in på bronsåldern då man började bränna sina döda mer och mer. Fynden härifrån bevaras på Borås museum.
Riksantikvariet har en utmärkt webbtjänst som heter Fornsök. Om man söker på Södra Härene så hittar man bland annat 25 fornlämningar.
Varje fornlämning beskrivs på en egen sida. I många fall – som här i exemplet Jättakullen – finns originaldokumentationen från inventeringen inskannad samt kartkoordinater och kartblad angivna så att man kan hitta fornlämningen i terrängen.
Det tar en god stund att ta sig igenom alla fornlämningarna, men det är mycket intressant.
