Edsveden var en stor park som förr i tiden täckte stora delar av Södra Härene. Redan på 1200-talet står den nämnd och den räknas till en av Sveriges äldsta parker. Då på 1200-talet sträckte sig Edsveden över norra delen av Kullings och Gäsene härad i Älvsborgs län samt södra delen av Laske härad i Skaraborgs län.
På Gustav Vasas tid betecknades den som ”konungens fria park”. Enligt sägnen skall Gustav Vasa, intresserad av att räkna och väga allt som han var, ha beordrat en av sina män att räkna alla träd i parken. Som svar fick han då: ”Likaså omöjligt som det är för ers Majestät att räkna stjärnorna på himmelen, likaså omöjligt är det för mig att räkna alla dessa träd”.
Parken bestod i huvudsak utav ek men också bok fanns i betydande antal. Ekarna var ofantligt stora, det har man kunnat se i gamla stugor i bygden där ekplankorna varit ända upp till 3 alnar (1.2 m) breda. Det berättas att när man skulle såga sådana stammar itu fick man först gräva en grop, en man nere i gropen och en man på stammen med varsin ände på sågen. Det kunde ta en hel mansålder att såga itu en stam sas det.
Än idag finns minnen kvar från riksparken, ett av dem är jätte-eken som står invid E20 ca 100 meter från Södra Härene bro. Den tros vara mellan 600-1000 år, ingen vet exakt. Trots den höga åldern är stammen fortfarande helt frisk och väldigt bred. Det sägs att tre vuxna män inte kan omfamna eken, diametern är ca sex meter. Många tror att denna ek är en av Sveriges största och de kan mycket väl ha rätt för den är verkligen ståtlig. Den är ett fint kulturminne i bygden men den skulle inte ha stått där idag om det inte varit för bland andra Mats Andersson (kallad ”Mats i Hagen”) och kyrkoherden Paul Hedner. Ingalill Aldén berättar att när E3:an (nuvarande E20) skulle byggas om i mitten av 1960-talet tänkte de dra vägen där eken står, för det var det billigaste alternativet. Då blev det uppror i bygden och ovanstående män reste till länsstyrelsen i Vänersborg för att rädda den älskade eken. De fick sin vilja igenom som tur är och räddade eken.
Ett tiotal meter från jätte-eken står ”tremilastenen”. Därpå kan läsas: ”Parken Edsweden ähr 24 mihl långh och 14 mihl bred Anno 1695”. Visserligen var parken milsvid men inte riktigt så stor som det står på stenen. Det står nämligen mätt i gamla skogsmil, vilket motsvarar ungefär en nutida halv svensk mil. På vissa ställen kallade man Edsveden för ”tremilamörkret” och det var antagligen därifrån stenen fått sitt namn. Liknande stenar finns i Hudene, Källunga, Hällestad och Larv.
Ännu på 1700-talet var Edsveden mycket tät och det sägs att armstarka ungdomar kunde gå armgång från träd till träd upp till en halv mil utan att ha nuddat marken. Djur fanns det gott om i skogen; hjortat, älgar och rådjur men också vargar och lodjur. De senare var till stort förtret för befolkningen som bodde nära skogen, särskilt i början av 1800-talet. För att bli av med dessa odjur och samtidigt skaffa mer och bättre bete åt sin boskap så började de bränna upp skogen. Detta tillsammans med annan avverkning, bland annat hade staten rätt att avverka ekarna för skeppsbygge, förvandlade stora delar av den forna parken till kala ödemarker på bara ett århundrade. Jätte-eken hade tur där med, berättar Erik Aldén, för dess stam var alldeles för krokig för att kunna användas till skeppsbygge.